Signalfel

Träd, hus, stillastående trafik och någon annans liv passerar förbi tågfönstret där han sitter. Inklämd mellan människor som desperat trycker på sina mobiler på väg mot och mitt i vardagens stress. Han suckar och blundar för att komma bort från deras och sitt eget liv. Bort från vardag och uppgivenhet. Det hjälper inte. Hjärnan snurrar som ett chokladhjul på Gröna Lund, fortare och fortare utan att stanna upp varken på vinst eller nitlott. Hans egen hjärna är en motståndare som drar ner honom i ett totalt mörker av sorg och ensamhet. Sorgen efter det trygga och vackra liv han nästan hade en gång men som nu bara är likt en kladdig anteckning på en post-it lapp längst in en överfylld byrålåda. Där inne, i byrålådan, betyder hans liv ingenting. Varken det som var eller är. Han har många gånger, ibland varje dag, funderat på om det är värt all smärta att leva vidare. Hans tankar störs av en röst i högtalaren som informerar om att tåget kommer bli stående på grund av ett signalfel. Det är alltid signalfel. Han undrar hur ofta det istället är någon, som han själv, som är signalfelet. Någon som inte längre orkar omfamna smärtan utan ger upp.


Men han finner något rogivande i det stillastående tåget. Medresenärerna suckar och skruvar på sig. Dom ringer arbetsplatser, vänner och sina nära för att beklaga och förbanna det som påverkar deras redan försenade liv. Själv har han inte bråttom till varken det ena eller andra. Han stannar upp i ett vakuum och känner att chokladhjulet i huvudet saktar in. Äntligen. Han tänker istället på det liv han nästan hade. Sin vackra fru. Det någorlunda jobbet. Ett leende på läpparna ibland. Men nu var allt det borta. Avstjälpt som skräp på soptippen och kvar finns bara en spillra av det han en gång var. Tåget börjar rulla igen och med det drar chokladhjulet igång med full fart. Så snabbt att det nästa ser ut att stå stilla. Han följer med av gammal vana. Låter allt negativt i huvudet smetas ut till en sörja av slask och elände. 


En överviktig man med alldeles för stor täckjacka tränger sig ner bredvid honom på tåget. Han trycks upp mot väggen och försöker ta mer plats men mannen tittar bara rakt fram och spänner ut sin enorma kroppshydda ännu mer. Han får medlidande blickar från övriga passagerare men det gör bara att han upplever sin tillvaro ännu bedrövligare. Elementet på tåget bränner mot hans ben och han orkar knappt andas. Människor går av och på allt medan han börjar förlora känseln i sina hoptryckta ben. Han tänker på signalfel och funderar på att kliva av trots att han har långt kvar på sin resa. Han tappar räkningen på vilka stationer som fladdrar förbi på den resa som verkar stå stilla. Plötsligt reser sig den överviktiga mannen och kliver av tåget. Han andas ut och kan låta kroppen ta plats igen. 


Hans blick fastnar på en kvinna några säten längre fram. Ungefär i hans ålder och vacker. Påminner om hans fru. Före detta fru. Hon sitter och tittar ut genom fönstret med ett leende på läpparna. Inget pillande på telefonen och inga hörlurar som dränker livet som alla andra på tåget roar sig med. Hon ser nöjd och glad ut. Han tänker att det måste var något fel på henne. Ingen kan väl vara så lycklig som hon ger sken av? Plötsligt vänder hon ansiktet mot honom och ser rakt in i hans ögon. Han vänder snabbt ner blicken. Påkommen och generad. Han vill inte bli tagen för en äcklig snuskgubbe. Efter en stund tittar han försiktigt upp i hennes riktning. Hon tittar fortfarande på honom och har det mest fantastiska leende han sett. Han håller ögonkontakt någon sekund innan han återigen vänder bort blicken. Hjärtat i hans bröst dunkar så hårt att han är säker att alla runtomkring hör ljudet. Han känner sig alldeles yr i huvudet och vet inte vad han ska göra. Vågar han titta upp igen? Han blundar och tar sats.


När han öppnar ögonen för att titta bort mot den vackra kvinnan sitter hon inte längre kvar på sin plats. Hon sitter mitt emot honom och ler nu ännu större. Han slutar andas och tittar in i hennes blåa ögon. Han känner en värme i kroppen han inte känt på många år samtidigt som hon lutar sig närmare och säger ”Hej!”.