Jag minns inte

Jag minns inte !

Hur jag hamnade här? Liggandes i en säng insvept i ett urtvättat grått lakan. Kan mycket väl ha varit vitt en gång i tiden. Fyra flagnande väggar omringar sängen i stål jag befinner mig i. Ett fönster med frostat glas och en ståldörr med titthål beskådar mig klaustrofobiskt. En tavelram utan tavla hänger snett på ena väggen. På andra väggen en klocka utan visare och i taket tre gulnande ljusrör. Två lyser medan det tredje blinkar i otakt. I ena hörnet av golvet står två slitna träskor. Båda är vänsterskor. Jag är fastspänd. Både armar och ben sitter fast med slitna bruna läderremmar. Hårt. Tittar på mina armar som är mjölkvita och jag noterar blodiga märken i armvecken. Paniken i mig gör att jag skakar. Försöker rycka loss armar och ben men det är tröstlöst. Jag stirrar upp i taket och försöker få ordning på mina tankar. Vad har hänt? Varför minns jag ingenting? Vem är jag? Var är jag? Allt är svart. Jag blundar och hoppas att jag drömmer.

Jag minns inte


Var jag kommer ifrån? Försöker hitta något minne men allt är tomt. Vem var jag som barn? Hade jag en röd brandbil eller ett tilltufsat gosedjur som favoritleksak? Åt jag pannkakor vid ett köksbord med blommig vaxduk? Hade jag några vänner och gick det bra för mig i skolan? Skrattade jag mer än jag grät? Söker febrilt efter bilder på mig själv som barn inombords men jag kommer upp tomhänt. Brukade min mamma säga att hon älskar mig när jag gick till skolan och lyfte pappa upp mig högt över sitt huvud och låtsades tappa mig när han kom hem från jobbet? Ingenting känns bekant. Har jag ens existerat?

Jag minns inte


Hur mitt liv har varit? Har jag en familj och var är de nu? Saknar dem mig? Var jag lycklig? Jobbade jag som bankdirektör eller sopåkare? Får ångest över tanken på vem jag kan ha varit. Letar vidare. Hade jag någon flickvän? Tyckte hon om mig lika mycket som jag tyckte om henne och brukade jag lukta på hennes hår när hon sov bredvid mig? Gick jag ut med vänner för att titta på fotboll och dricka öl eller var jag ensam? Vad drömde jag om på nätterna och vem drömde jag om att vara på dagen? Jag söker intensivt efter minnen men dom är lika flyktiga som en dimslöja över en höstblank Norrlandsgöl. Jag vet inte vem jag har varit. Vem jag är.

Jag minns inte


Hur länge jag varit vaken? Timmar? Dagar? Veckor? Känner mig som en guldfisk där allt som sker tynar bort lika fort som det händer. Försöker röra på tårna som är gömda under lakanet men har ingen kontroll över min kropp. Jag är bara ett minneslöst huvud som ligger fastspänt i ett rum utan svar. Om man inte kan komma ihåg någonting av sig själv finns det något att sakna? Jag börjar räkna sekunder för att få grepp om tiden som rinner iväg. Tappar bort mig hela tiden och får börja om. Igen och igen. Jag stirrar mot dörren och titthålet. Är det någon på andra sidan? Jag försöker lyssna om jag kan höra något ljud men det är tyst. Onaturligt tyst. Jag väntar. På vad vet jag inte.

Plötsligt öppnas dörren. Sakta. I dörröppningen står en man och tittar på mig. Han är i övre medelåldern och har mörkt hår med gråa stänk vid tinningarna. Mannen säger ingenting utan står helt stilla. Han har vit rock, ett par svarta manchesterbyxor och träskor på sig. Jag kan inte se om det är två högerskor. På sina händer har han svarta läderhandskar och i ena handen håller han en onaturligt stor spruta. Jag känner hur mina nackhår reser sig och svett börjar tränga fram i pannan. Jag sluta andas av skräcken som rusar genom min kropp. Ett vagt minne kommer krypande till mig. Känslan blir starkare och starkare. Mer av olust än tillfredställelse på ett intensivt och obehagligt sätt. Plötsligt är det något som klickar i huvudet. Min hjärna fylls upp av minnen som ett skummande ölglas.

Det är jag själv som står i dörren.

Jag skriker.

Mosbricka med Pucko

Ålderdomshemmet Gröna stugan var som alla andra ålderdomshem i Sverige. Smutsgula väggar, steril miljö, håglös personal och en gniden ledning. Men allt det var ändå fantastiskt i jämförelse med maten som serverades dagligen.  Den fabriksgjorda maten, som levererades i buckliga tråg, värmdes upp på plats där den sista unsen av smak försvann. Som den här dagen då det på tallriken låg två sönderkokta potatisar i sällskap av en gråbrun oxjärpe. Bertil, som ledsamt stirrade ner på tallriken, tvivlade på att det varken var oxe eller järpe i den motbjudande lilla klumpen. Grönsakerna bestod av frysta ärtor och morötter. Nästan ljumna och förmodligen frysta i mitten på 70-talet när de senast var populära. Bertil sköt tallriken åt sidan och vände sig mot bordskamraten.


”Ingvar, vad sägs om att vi tar en promenad ner till korvkiosken istället? En mosbricka med pucko är vad vi behöver för att orka med den här söckendagen”


Ingvar, som hade fastnat med blicken på en tavla föreställande en uselt målad tjäder, svarade apatiskt.


”Du och din jäkla mosbricka. Hade Jag inte känt dig i hela mitt liv hade jag tryckt den här skitmaten i ansiktet på dig. Du vet mycket väl att vi inte får lämna området.”


Bertil och Ingvar satt långt in i hörnet av matsalen på ålderdomshemmet. Samma hörnplats som de hade suttit på i skolan, för en evighet sedan, då de träffades och blev bästa vänner för livet. På den tiden skoltrötta rebeller som sedan dess följt varandra i vått och många gånger ännu blötare. BFF som ungarna idag hade sagt men det uttrycket kände såklart inte dessa två gubbar till.


Föreståndarinnan Gunlög närmade sig deras bord med sedvanligt irriterad blick. Hon var inte Bertil och Ingvars bäst vän om man uttrycker sig milt. En riktig ragata om man var frispråkig helt enkelt. Och det var Bertil.


”Men se här! Vår alldeles egen obersturmbannführer förärar oss ett besök. Vem står på gaslistan idag tro?”


”Dina sarkasmer har du inget för där du sitter Bertil. Är det något fel på maten i dag igen eller?” svarade Gunlög.


”Nej, nej. Kulinariska rätter som det här oidentifierbara är precis vad vi alla behöver för att kämpa mot demens och självmordstankar.”


”Om det inte duger är det bara att gå tillbaka till ditt rum. Du behöver heller inte besöka TV-rummet idag. Det är ingen som vill ha sura gamla gubbar som dig närvarande. Uppfattat?”


”Jawohl mein führer” sa Bertil och sträckte lite extra på den ack så slitna ryggen.


Gunlög suckade och gick mot utgången för att ta en cigarett. Hon hatade sitt jobb nästan lika mycket som sitt liv. Ett dött äktenskap, bortskämda barn och en tappad livsgnista var hennes existens. Cigaretter och vin var det enda som höll henna vid någotsånär liv. Hon var trött på sina kollegor. Trött på alla gamlingar som hon måste ta hand om och ta massa skit av. Bertil var kanske värst på skitfronten men absolut inte ensam. Dementa gamlingar kan vara riktigt jävliga. Kanske hatade hon platsen så mycket för att hon själv bara var 10-15 år bort från att själv sitta här som intagen istället för vårdare. Tanken skrämde henne mer än döden.


När hon kom in igen stod Bertil och Ingvar i tv-rummet och spelade luftpingis till några andra gamlingars förtjusning. Det hade funnits ett pingisbord på ålderdomshemmet Gröna stugan tidigare men när det gick sönder ville inte ledningen lägga pengar på ett nytt. Detta hade retat upp Bertil och Ingvar enormt eftersom de hade nyttjat pingisbordet dagligen. Nu fick ju inte ledningen ta deras ilska utan det var som med allt i livet personalen på golvet som får den smällen. Men gissningsvis tog ledningen ut en fet bonus varje år tack vare det bortrationaliserade pingisbordet och andra bekvämligheter som försvunnit samma väg. Så kul för dom tänkte hon bittert och gick in i tv-rummet.


”Bertil! Sa jag inte till dig att du inte var välkommen i tv-rummet idag?”


”Vänta lite nu Frau Gunlaug. Det står 2-2 i skiljeset och som du märker är publiken i extas. Inte kan vi bryta matchen nu. Dessutom får vinnaren en mosbricka med pucko så mycket står på spel.”


”NU BERTIL! Annars tar vi bort din tv från ditt rum också”


Bertil stannade upp mitt i sin serve och la ifrån sig boll och pingisracket på en stol. Eller han låtsades lägga bort för i verkligheten hade han ju varken racket eller boll. Sen satte han sig ner i soffan mellan två tanter. Britt-Marie och Marianne. De hade nog sett rätt bra ut för 50 år sedan tänkte Bertil men visste att i hans ålder kan man inte vara knusslig. Han la sina armar runt de båda damerna och sa högt till Gunlög.


”Nu är det så att mina tjejer inte vill att jag lämnar tv-rummet. Deras tråkiga tillvaro på den här sista utposten förgylls bara av min fysiska närvaro, eller hur älsklingar?”


Britt-Marie och Marianne fnissade högt och nickade intensivt samtidigt som de tryckte sig mot Bertil. Gunlög tittade tyst och uppgivet på Bertil samtidigt som hon funderade på att vika ner sig i konflikten med Bertil. Ännu en gång i ordningen ska sägas men den här gången hade hon nått en gräns.


”OK Bertil! Du får som du vill. TV-rummet är ditt hela kvällen men bara du får vara här.” sa hon högt.


Hon motade ut alla gubbar och tanter i korridoren utanför så att endast Bertil satt kvar i rummet. Sen stängde Gunlög av tv:n och stoppade fjärrkontrollen i fickan. När hon gick ut ur rummet stängde hon dörren och låste den efter sig.


Bertil satt tyst och ensam kvar i tv-rummet. Han log lite för sig själv och kände en viss glädje över Gunlögs aktion. Även om de inte var bästa vänner, långt därifrån, hade han ändå en viss respekt för henne. Han lade sig ner på den hårda soffan och började planera motdrag. Det är en dag imorgon också tänkte han och önskade bara att han hade haft en mosbricka med pucko som sällskap den här kvällen.

Signalfel

Träd, hus, stillastående trafik och någon annans liv passerar förbi tågfönstret där han sitter. Inklämd mellan människor som desperat trycker på sina mobiler på väg mot och mitt i vardagens stress. Han suckar och blundar för att komma bort från deras och sitt eget liv. Bort från vardag och uppgivenhet. Det hjälper inte. Hjärnan snurrar som ett chokladhjul på Gröna Lund, fortare och fortare utan att stanna upp varken på vinst eller nitlott. Hans egen hjärna är en motståndare som drar ner honom i ett totalt mörker av sorg och ensamhet. Sorgen efter det trygga och vackra liv han nästan hade en gång men som nu bara är likt en kladdig anteckning på en post-it lapp längst in en överfylld byrålåda. Där inne, i byrålådan, betyder hans liv ingenting. Varken det som var eller är. Han har många gånger, ibland varje dag, funderat på om det är värt all smärta att leva vidare. Hans tankar störs av en röst i högtalaren som informerar om att tåget kommer bli stående på grund av ett signalfel. Det är alltid signalfel. Han undrar hur ofta det istället är någon, som han själv, som är signalfelet. Någon som inte längre orkar omfamna smärtan utan ger upp.


Men han finner något rogivande i det stillastående tåget. Medresenärerna suckar och skruvar på sig. Dom ringer arbetsplatser, vänner och sina nära för att beklaga och förbanna det som påverkar deras redan försenade liv. Själv har han inte bråttom till varken det ena eller andra. Han stannar upp i ett vakuum och känner att chokladhjulet i huvudet saktar in. Äntligen. Han tänker istället på det liv han nästan hade. Sin vackra fru. Det någorlunda jobbet. Ett leende på läpparna ibland. Men nu var allt det borta. Avstjälpt som skräp på soptippen och kvar finns bara en spillra av det han en gång var. Tåget börjar rulla igen och med det drar chokladhjulet igång med full fart. Så snabbt att det nästa ser ut att stå stilla. Han följer med av gammal vana. Låter allt negativt i huvudet smetas ut till en sörja av slask och elände. 


En överviktig man med alldeles för stor täckjacka tränger sig ner bredvid honom på tåget. Han trycks upp mot väggen och försöker ta mer plats men mannen tittar bara rakt fram och spänner ut sin enorma kroppshydda ännu mer. Han får medlidande blickar från övriga passagerare men det gör bara att han upplever sin tillvaro ännu bedrövligare. Elementet på tåget bränner mot hans ben och han orkar knappt andas. Människor går av och på allt medan han börjar förlora känseln i sina hoptryckta ben. Han tänker på signalfel och funderar på att kliva av trots att han har långt kvar på sin resa. Han tappar räkningen på vilka stationer som fladdrar förbi på den resa som verkar stå stilla. Plötsligt reser sig den överviktiga mannen och kliver av tåget. Han andas ut och kan låta kroppen ta plats igen. 


Hans blick fastnar på en kvinna några säten längre fram. Ungefär i hans ålder och vacker. Påminner om hans fru. Före detta fru. Hon sitter och tittar ut genom fönstret med ett leende på läpparna. Inget pillande på telefonen och inga hörlurar som dränker livet som alla andra på tåget roar sig med. Hon ser nöjd och glad ut. Han tänker att det måste var något fel på henne. Ingen kan väl vara så lycklig som hon ger sken av? Plötsligt vänder hon ansiktet mot honom och ser rakt in i hans ögon. Han vänder snabbt ner blicken. Påkommen och generad. Han vill inte bli tagen för en äcklig snuskgubbe. Efter en stund tittar han försiktigt upp i hennes riktning. Hon tittar fortfarande på honom och har det mest fantastiska leende han sett. Han håller ögonkontakt någon sekund innan han återigen vänder bort blicken. Hjärtat i hans bröst dunkar så hårt att han är säker att alla runtomkring hör ljudet. Han känner sig alldeles yr i huvudet och vet inte vad han ska göra. Vågar han titta upp igen? Han blundar och tar sats.


När han öppnar ögonen för att titta bort mot den vackra kvinnan sitter hon inte längre kvar på sin plats. Hon sitter mitt emot honom och ler nu ännu större. Han slutar andas och tittar in i hennes blåa ögon. Han känner en värme i kroppen han inte känt på många år samtidigt som hon lutar sig närmare och säger ”Hej!”.

Mötet

Karl visste mycket väl att han kanske inte var världens mest spännande man. Kanske till och med lite menlös. I alla fall i andras ögon. Men Karl tyckte ändå att han hade kvaliteter som få andra. Problemet var att ingen, någonsin, hade fått ta del av hans bästa sidor. Karl levde ensam i sitt barndomshem sedan länge. Föräldrarna hade gått bort när han var 20 år och sedan dess fram till nu, när han var mitt i livet, hade han varit ensam. Inte ens en katt hade han vågat skaffa sig. Han var dock nära att köpa en guldfisk på sin 40-års dag men fick kalla fötter och vek ner sig. Om Karl hade köpt en fisk skulle den ha fått namnet ”Lugnt”, bara för att få säga ”Simma Lugnt!”. Men nu hade Karl ingen fisk eller sällskap av någon sort.

Den här dagen, som alla andra dagar, var han inne på COOP efter jobbet för att handla. Falukorv och makaroner. Det hade han ätit varje tisdag i hela sitt liv. Till och med om det var julafton. Karl gillade rutiner. Och falukorv. När han stod i kön till kassan hade han en man framför sig. Ungefär i hans ålder men ändå väldigt olik. Hawaiiskjorta i kombination med ett par gröna manchesterbyxor och det skar sig tyckte Karl som ruskade på huvudet. Mannen såg detta i ögonvrån och vände sig hastigt mot Karl.

”Hallå! Simon är jag och inte ska du stå här och ruska på skallen med så fin falukorv i korgen”

Karl blev så häpen att han inte fick fram något svar.

”Talför är du inte men det är bra för jag kan prata för båda. Makaroner till det. Jo jag tackar jag. Sånt gillar Simon ska du veta.”

Det blev mannens tur att betala så Karl kunde andas ut och han stirrade ner i golvet för att inte behöva ha mer kontakt. När det blev Karls tur i kassan såg han att han mannen hängde kvar vid utgången spejandes i hans riktning. Karl drog ut på packandet av varorna men till slut var han tvungen att börja gå mot utgången. Han såg inte mannen, som hade kallat sig Simon, och andades ut av lättnad. Karl gillade inte att konversera med människor. Karl gillade ensamhet och tystnad.

När han stod och låste upp bilen hörde han steg bakom sig.

”Falukorv är mat för kungar men det vore synd om det var så för då skulle du inte få äta av den. Kanske inte jag heller även om jag är mer kung än den där riktiga kungen vi har. Det är ingen falukorvskung det inte. Tragisk figur. Nåja. Får man skjuts, annars måste den här kungen gå hem?”

Karl visste inte vad han skulle säga. Han ville absolut inte ge mannen skjuts men samtidigt var han konflikträdd. Karl tvekade och blundade hårt samtidigt som han hörde mannen öppna dörren på bilen.

”Härligt! Jag älskar vänliga människor. Nu åker vi hem till dig och äter falukorv.” Och med dom orden hoppade mannen in i Karls bil.

Så nu satt Karl i sin bil tillsammans med mannen, som kallade sig Simon, på väg hem för att äta falukorv. Karl hade inte haft en matgäst på 30 år och om sanningen ska fram hade det inte varit någon person inne i Karls hus sedan föräldrarna gick bort. Inte ens en dammsugarförsäljare hade lyckats peta in en fot i huset. Karl kände sig kallsvettig och helt tom inombords. Hur skulle han ta sig ur den här knipan?

”STOPP!” skrek Simon och Karl tvärbromsade av ren skräck. Bilen stod nu stilla mitt i vägen och Karl vände sig mot Simon förvånat.

”Loppis! Jag älskar Loppis!” Simon pekade på en skylt vid vägkanten.

[Gunsans Loppis. Allt du inte visste du behövde och några saker du inte behöver]

Karl tittade skeptiskt på Simon.

”Jag måste nog åka hem nu. Jag kan släppa av dig här.”

”Trams! Vad har du bråttom hem till?

Falukorven reder inte sig själv och ännu godare kommer den att bli om vi väntar lite. Sväng in här nu för vem vet vilka skatter som väntar på oss i den där ladan.”

Karl vågade inte motsätta sig Simon utan körde in på en gårdsplan där ett litet boningshus låg i skuggan av en gigantisk lada. På ladugårdsväggen hängde en hemsnickrad skylt på snedden. [Gunsans Loppis]. Karl tyckte det såg oerhört skabbigt ut och stannade tveksam kvar i bilen när Simon hoppade ut ivrig som en iller på jakt efter ett byte. Simon försvann in i ladan allt medan Karl satt och funderade på om han inte bara skulle starta bilen och snabbt köra därifrån.

Med en suck klev Karl ur bilen och släntrade sakta in på Gunsans loppis. Där inne möttes han av prylar från golv till tak på hyllor som mest kändes utslängda utan ordning och tanke. Karl gillade inte oordning. Framförallt inte skräp i oordning. Långt in i ladan hörde han Simons exalterade röst skrika på honom.

”Karl min bästa vän, kom hit fort!”

Simon stod och väntade med det största leendet man kan tänka sig. Karl som aldrig hade haft någon vän i livet funderade på om att vara vän med Simon kanske inte var den bästa personen att prova på den saken med.

”Spana in den här hembränningsapparaten. Den måste du köpa.”

Karl tittade chockat på Simon som stod och smekte en stor koppartunna med rör och slangar som hängde ut från den.

"Men, men, Jag dricker ju inte alkohol.” 

”Vadå inte dricker alkohol? Är du religiös eller? Förresten är det på tiden att du börjar dricka nu för Simon är minsann inte vän med någon tråkig nykterist och så är det med det.”

Medan Karl försökte greppa allt som hände började Simon diskutera priset på hembränningsapparaten med en äldre tant som dykt upp mitt i allt. Förmodligen Gunsan tänkte Karl och gav upp alla inre tankar på att komma ur den här knipan.

”TAGET!”, skrek Simon och började återigen krama hembränningsapparaten.

”Betala Gunsan du Karl så bär jag ut vår fina apparat till bilen. Här ska kokas mäsk bästa vän.”

Så kom det sig att Karl satt i sin bil, 2500 kronor fattigare, tillsammans med Simon och en hembränningsapparat på väg hem en tisdag i maj. Är det så att jag skaffat mig en vän och blivit alkoholist nu? tänkte Karl och log för första gången på flera år.

Kvinnan på perrongen

Hemfosa måste vara Stockholms tröttaste pendeltågsstation, tänkte Sofie där hon stod och frös strax före sju en bister höstmorgon. Stationen var utslängd mitt i ingenstans bland skog och mörker. En normal vardag hade det varit ett tiotal likasinnade som stod och väntade på nästa tåg men den här morgonen var det onaturligt tomt. Förutom Sofie var det bara en svartklädd man med huvtröja på perrongen. Han stod en bit längre bort och stirrade tomt ut mot en slyig skogskant.

Hon längtade in i värmen på tåget. Att få stänga ögonen en stund innan hon behövde kliva in på jobbet. Ett jobb som hon trodde skulle bli den bästa upplevelsen i livet men som senare visade sig vara ett helvete på jorden. Fem års utbildning på högskolan hade gett henne ett drömjobb som marknadsassistent på ett av stans största reklamföretag. Vilket för Sofie under ett år hade inneburit kaffekokande och kopierande av papper till en chef som aldrig tilltalade henne vid namn. Ett svin till chef helt enkelt och hon våndades varje dag hon kom till kontoret. 

Äntligen kom pendeltåget svepande fram längs perrongen. Tåget stannade dock inte in utan körde bara vidare. Sofie såg häpet mot bakändan på sista vagnen. Det hade varit folk i tåget så det borde ha stannat. Märkligt. Hon suckade djupt och drog jackan lite tätare runt halsen. Det skulle bli en sån dag tänkte hon och längtade hem till sängen. Kanske man skulle sjukskriva sig. Öppna en flaska vin och titta på Netflix. Eller skriva en avskedsansökan. 

Fortfarande var det bara Sofie och den svartklädda mannen på perrongen. Hon spanade bort mot stationshuset men det var tomt även där inne. En liten obehagskänsla spred sig i henne. Fem minuter till nästa tåg lös det på informationstavlan. Fem minuter som kröp fram på den ödsliga perrongen där inga andra människor dök upp vilket förbryllade Sofie. Till slut såg hon äntligen ljuset från pendeltåget mellan träden. Tåget kom närmare och hon klev fram mot perrongkanten för att snabbt få komma in i värmen. Sitta bredvid människor. Vanliga människor, som hon, på väg till en grå vardag.

Även detta tåg körde snabbt förbi stationen utan att stanna. Sofie trodde knappt sina ögon. Hon vände sig mot den svartklädda mannen. Han stod nu vänd mot henne. Helt stilla men för långt bort för att hon skulle se hans ansikte. Stressad vände hon sig om och gick mot stationshuset. När hon kom fram för att öppna dörren var den låst. Sofie ryckte flera gånger i handtaget utan att dörren öppnades. Hon tittade över axeln där den svartklädda mannen nu hade kommit närmare. Hon ryckte en gång till i dörrhandtaget. Förgäves. Hon tittade in genom glasdörrarna men stationshuset var tomt. Inte ens spärrvakten satt kvar på sin plats.

Hemfosa måste vara Stockholms tröttaste pendeltågsstation, tänkte Sofie där hon stod och frös strax före sju en bister höstmorgon. Stationen var utslängd mitt i ingenstans bland skog och mörker. En normal vardag hade det varit ett tiotal likasinnade som stod och väntade på nästa tåg men den här morgonen var det onaturligt tomt. Förutom Sofie var det bara en svartklädd man med huvtröja på perrongen. Han stod en bit längre bort och stirrade tomt ut mot en slyig skogskant.

Hon längtade in i värmen på tåget. Att få stänga ögonen en stund innan hon behövde kliva in på jobbet. Ett jobb som hon trodde skulle bli den bästa upplevelsen i livet men som senare visade sig vara ett helvete på jorden. Fem års utbildning på högskolan hade gett henne ett drömjobb som marknadsassistent på ett av stans största reklamföretag. Vilket för Sofie under ett år hade inneburit kaffekokande och kopierande av papper till en chef som aldrig tilltalade henne vid namn. Ett svin till chef helt enkelt och hon våndades varje dag hon kom till kontoret.

Äntligen kom pendeltåget svepande fram längs perrongen. Tåget stannade dock inte in utan körde bara vidare. Sofie såg häpet mot bakändan på sista vagnen. Det hade varit folk i tåget så det borde ha stannat. Märkligt. Hon suckade djupt och drog jackan lite tätare runt halsen. Det skulle bli en sån dag tänkte hon och längtade hem till sängen. Kanske man skulle sjukskriva sig. Öppna en flaska vin och titta på Netflix. Eller skriva en avskedsansökan. 

Fortfarande var det bara Sofie och den svartklädda mannen på perrongen. Hon spanade bort mot stationshuset men det var tomt även där inne. En liten obehagskänsla spred sig i henne. Fem minuter till nästa tåg lös det på informationstavlan. Fem minuter som kröp fram på den ödsliga perrongen där inga andra människor dök upp vilket förbryllade Sofie. Till slut såg hon äntligen ljuset från pendeltåget mellan träden. Tåget kom närmare och hon klev fram mot perrongkanten för att snabbt få komma in i värmen. Sitta bredvid människor. Vanliga människor, som hon, på väg till en grå vardag.

Även detta tåg körde snabbt förbi stationen utan att stanna. Sofie trodde knappt sina ögon. Hon vände sig mot den svartklädda mannen. Han stod nu vänd mot henne. Helt stilla men för långt bort för att hon skulle se hans ansikte. Stressad vände hon sig om och gick mot stationshuset. När hon kom fram för att öppna dörren var den låst. Sofie ryckte flera gånger i handtaget utan att dörren öppnades. Hon tittade över axeln där den svartklädda mannen nu hade kommit närmare. Hon ryckte en gång till i dörrhandtaget. Förgäves. Hon tittade in genom glasdörrarna men stationshuset var tomt. Inte ens spärrvakten satt kvar på sin plats.

Plötsligt släcktes belysningen i stationshuset. Det blev svart och öde där inne. Sofie kände att magen drog ihop sig till en sten och hon vände sig ännu en gång om. Den svartklädda mannen var nu bara 50 meter ifrån henne och nu såg hon hans kalla tomma blick som stirrade tillbaka. Paniken sköljde över henne och hon såg sig hastigt omkring för att se om det fanns någon i närheten av stationen, men Hemfosa var ensligt och folktomt. Sofie gick mot perrongkanten samtidigt som hon såg den svartklädda mannen röra sig i hennes riktning.

Utan att hon själv nästan hann ta beslutet hoppade hon hastigt ner från perrongen och började springa bort längs med spåret. Hjärtat dunkade i hennes bröst och hon hade ett skrik i halsgropen. Hon hade helt fel skor för att springa på den grovt krossade stenen men hon hade bara en tanke i huvudet. SPRING! Sofie ville bara bort från den mardröm hon hamnat i.

Efter ett hundratal meter vände hon sig om och såg att den svartklädda mannen jagade henne med en klart högre fart. Sofie andades häftigt men fick knappt ner någon luft i lungorna. Låren brände och hon tittade desperat efter en väg bort från spårområdet. Det var stängsel på båda sidor så långt hon kunde se. Hon kände plötsligt en skräckinjagande känsla i kroppen att Hemfosa skulle bli hennes slutstation. Plötsligt såg hon ett hål i stängslet. Sofie genade över spåren för att komma dit och kände en liten förhoppning samtidigt som hon ökade farten. Hon vågade inte vända sig om utan kom fram till hålet i stängslet och trycket sig igenom. Det tog det tvärstopp. Jackan hade fastnat i stängslet. Hur hon än slet och drog satt hon och jackan obönhörligt fast. Hon försökte skrika på hjälp men hade så akut andnöd att det bara blev ett halvhjärtat jämrande

All energi rann ur henne. Hon blundade hårt och viskade tyst för sig själv.  Det här händer inte. Det här händer inte. Sofie hörde steg bakom sig samtidigt som hennes ögon fylldes med tårar.

Sen kände hon två händer runt sin hals

10milamorden Str 10

Sträcka 10 – 16,5 km

Tävlingen var i sitt slutskede och i täten var utgången helt oviss. Fem lag gjorde upp om segern där Södertälje-Nykvarn hade en liten lucka ut på ankarsträckan och bakom jagade Kalevan Rasti, IFK Göteborg, Koovee och överraskningen Lynx, lodjuren från Kyrkslätt i Finland. För SNO sprang Jonas Leandersson. En liten och kvick fartkanon och är man inte alert ser man bara ett pannband fladdra förbi i ögonvrån när han passerar. Hans-Ove stod halvvägs på banan för att betrakta eliten som behärskade konsten att orientera. Till Hans-Oves glädje.

När Jonas dök upp fick Hans-Ove en ingivelse att ge Leandersson en klapp på axeln och berömma honom för hans exemplariska orienteringsförmåga men han missbedömde avståndet och lyckades få tag i Jonas pannband som drogs ner runt halsen. Samtidigt som Hans-Ove inte fick loss fingrarna runt pannbandet stöp Jonas i marken och drog med sig Hans-Ove. I panik över händelsen drog han pannbandet hårdare och hårdare runt halsen på den allt mer fladdrande och flämtande Leandersson. Dom både männen rullade runt och medan den ena slet för att komma loss drog den andra hårdare och hårdare i pannbandet.

Hans-Ove kände paniken i sin kropp över att utvecklingen som skedde inte alls gick i stäv med hans intentioner för tävlingen samtidigt som han av någon oförklarlig anledning drog hårdare och hårdare i pannbandet. Han kände att Leandersson kippade mindre och mindre efter luft. Den overkliga utvecklingen av en vänskaplig klapp på axeln till berått mord gav Hans-Ove en intensiv känsla av panik och skam.

”Förlåt… förlåt… förlåt…” Tårar började rinna nedför Hans-Oves kinder i takt med att livet tog slut för Jonas Leandersson. Efter en stund låg dom båda stilla i det tjocka blåbärsriset omfamnande varandra och Hans-Ove tryckte sitt ansikte mot Leandersson nacke samtidigt som han andades häftigt. Mer över sin egen besvikelse än ansträngning. Efter en stund rullade han bort från den livlösa kroppen och ställde sig stelt upp.

Hans-Ove funderade en stund om han borde gömma kroppen men eftersom han kände sig färdig med tävlingen och insåg att den nog inte kunde ha fått en bättre avslutning så gick han bara lugnt därifrån samtidigt som han satte på sig Leanderssons pannband.

Eftersnack
Tävlingsarenan var fylld av polisbilar och ambulanser. Hans-Ove stod i ena kanten av TC och betraktade det stillsamma målgärdet där bara ett fåtal människor rörde sig. Tävlingen hade avbrutits och speakern informerade lågmält att alla måste stanna kvar tills polisen kom med mer information. Hans-Ove gissade att polisen misstänkte oegentligheter med de funna kropparna. Hur många det nu än var de hade hittat. Uppståndelsen brydde nu inte Hans-Ove speciellt för han hade viktigare saker att ta tag i. Nästa år var han ansvarig för kartan till SM. Den klassiska distansen så klart. Allt annat ville han inte ta i med tång. Han kände på sig att den kartan skulle bli hans slutgiltiga mästerverk, värdig ingen annan än han själv.

Han vände in mot skogen och vandrade iväg med raska steg och huvudet högt. ”Mot nya stordåd” tänkte han och log.

10milamorden Str 9

Sträcka 9 – 13,7 km

En 10mila-morgon med grus i ögonen och ofräsch smak i munnen var inte något nytt för Hans-Ove men denna gång kände han även att kroppen höll på väg att ge upp. Nattens alla eskapader hade tärt på honom och energidepåerna var på upphällningen. Han stretchade lite lätt och lät den bleka morgonsolen värma hans orakade ansikte. Planen för sträcka 9 var ganska planlös. Han väntade vid den 3:e kontrollen på någon som såg ut att bomma sankmarken som låg vackert inbäddade i en flack sänka . Första löpare som vanhelgar denna läckerbit får betala priset tänkte Hans-Ove.

Det var fortfarande bra lag, med bra löpare, som kom förbi och det var om inte klockrena spikar så illa fall dugliga kontrolltagningar. Inte lika vackert och distinkt som Arto Rautiainen hade kommit in mot kontrollerna på den tiden det begav sig. Han körde alltid med löst startkort och enhandsstämpling. ”Jävla legend han var Arto” mindes Hans-Ove. Men väntan blev inte längre än vad hans trötta tålamod stod ut med. Hans-Ove såg på långt håll att det skulle barka snett och han rörde sig förbi kontrollen ner i ett grönområde där han beräknade att löparen skulle
komma efter en onödig kontrollsväng. Väntan blev lång och irritationen steg i Hans-Ove. Han skrek högt till alla och ingen;

”Inkompetenta orienterare är något SOFT borde jobba hårdare mot istället för att älta färgskalor och trivselregler på varenda jävla möte”.

När snedspringaren väl dök upp, precis där Hans-Ove förutspått, mötte han upp med en hård spark i magen. De blåa kompassrosenskorna tog luften ur löparen och han följde upp med att börja slå honom hårt i ansiktet. Igen och igen och igen. Mannen föll ner på marken med Hans-Ove ovanpå sig och det enda som hördes var ljudet av knytnävar som landade hårt i offrets ansikte. Blodet stänkte på marken och upp över Hans-Ove. Efter en lång stund slutade han att slå och satt med kraftig andhämtning och tittade ner på det blodiga köttstycke som bara för en minut sedan varit ett inte helt oattraktivt ansikte.

”För Arto” viskade Hans-Ove tyst och slickade av sina blodiga fingrar.

10milamorden Str 8

Sträcka 8 – 8,0 km

Hans-Ove stod och torrtrampade i en sänka till bredden fylld av mjuk och intensivt grön mossa. Han körde fartlek för att hålla uppe värmen och vilade just nu mellan två ryck. Varje intervall simulerade han ett tidigare lopp i sin karriär. Den första intervallen hade i hans huvud varit Siljanskavlen 1991 som gick vid Grönklitt och Hans-Ove hade sprungit sträcka 2. Han hade gått ut 7 minuter efter täten som 65:e lag men redan vid radion hade han tätkänning för att mot slutet dra ifrån klungan i en hängmyr. På tur stod Jukolakavlen 1995 där Hans-Ove gjorde, som vanligt, ett fantomlopp och for fram i den kuperade och grisiga natten som en Juha Mieto på steroider. Hans-Oves minnen om resultaten i gamla lopp var ungefär som hur en mytoman beskriver sina genitalier. Gravt överdrivna.

Mitt under fartleken blev Hans-Ove blev uppringd av tävlingsledaren som frågade var han befann sig. ”Vilandes i ett tält” hade han svarat och frågat vad som stod på. Tävlingsledaren förklarade att två döda löpare hade påträffats i skogen samt att ambulans och polis var på väg. Hans-Ove frågade om man visste hur de hade dött och om tävlingen skulle avbrytas men fick till svar att tävlingen skulle köras vidare och att man inte visste någon dödsorsak.

Hans-Ove, som inte alls befann sig i något tält, avbröt sina dagdrömmande intervaller och begav sig mot kontroll 73. En klurig sten i kanten av en större sumpmark som inbjöd till bommar av mediokra motionärer. I sin hand höll han sin fina Morakniv som skulle få göra Sverige stolt ännu en gång.

Småklungor kom i jämn takt medans han väntade på någon ensam och förvirrad löpare som skulle få stämpla ut för sista gången. Till slut dök det upp en Sundsvallslöpare som inte verkade ha koll på varken fart eller kurs men just som Hans-Ove var på väg fram med kniven i fast grepp mot den intet ont anande medelmåttan var det något som höll honom tillbaka. Han tittade en stund efter löparen som givetvis drog snett in mot kontrollen.

”Sopa” skrek Hans-Ove efter honom men lät mannen försvinna bort i vilsenheten.

”Han får klara sig, jag vill ju inte framstå som någon sorts psykopat” sa han högt för sig själv.

Men tävlingen var inte slut än. På långa vägar.

10milamorden Str 7

Sträcka 7 – 7,8 km

Kontroll 7 var en lite punkthöjd i ett ljusgrönt område. På gränsen till slumporientering men Hans-Ove älskade den här kontrollen. I detta skede av tävlingen var det dock tydliga spår in mot skärmen så det var inte mycket till orientering längre. Tyvärr tyckte Hans-Ove. Han hade stått stilla bakom en tät gran i 20 minuter nu. Väntat. Längtat. Plötsligt såg han en ensam löpare komma ner mot kontrollen. En grönklädd löpare. ”Kan var NTNUI” tänkte han och började gå mot punkthöjden. Löparen som närmade visade sig mycket riktigt vara från Norska NTNUI. Dessutom var det en kvinna. Hans-Ove suckade. Alltid dessa tjejer som ska bevisa sig genom att springa herrkavlen. Tjat om jämlikhet och lika förutsättningar. Men fick herrar springa damkavlen? Inte mycket och det var detta som retade Hans-Ove. Vad fan har tjejer i herrkavlen att göra när det ändå inte är jämlikhet åt andra hållet.

Den ljushåriga tjejen stämplade vid kontrollen och gick några steg medan hon tittade ner i kartan. Hans-Ove tittade sig runt men inga andra syntes till. Samtidigt som NTNUI-löparen gick förbi Hans-Ove, utan att ens se på honom, klev han in bakom henne och drog ett rep runt hennes hals.

Han drog åt allt vad han kunde samtidigt som han lyfte henne bakåt mot sin egen kropp. Hon var lätt. Hennes ben sparkade våldsamt samtidigt som hon väste intensivt. Hans-Ove pressade repet runt hennes hals och släpade henne bort mot de täta granarna där han tidigare stått och väntat. Efter en stund slutade hon att röra sig och blev helt slapp i hans omfamning. Han släppte ner henne i den tjocka ljungmattan och torkade svett och vanvett ur pannan. Då hörde han en grupp löpare på väg in mot kontrollen så han lade sig över kvinnan kropp för att gömma både henne och sig själv.

Ett tiotal löpare stämplade med trötta flås och uppgivna steg. Hans-Oves ansikte låg tryckt mot kvinnas ansikte och det såg ut som att hon sov. Han kunde känna hennes bröst tryckas mot hans egen kropp. Sakta klev han upp och tittade på henne. Hon var vacker. Han satt tyst en stund och försökte känna efter vilken sinnesstämning han hade i kroppen efter att ha dödat den kvinnliga löparen. Men han var helt tom inombords. Varken ånger, skuld eller tillfredställelse infann sig. Hans-Ove böjde sig fram och kysste kvinnan på pannan innan han sakta vandrade bort.

10milamorden Str 6

Sträcka 6 – 12,2 km

Ett svagt gryningsljus började sila fram mellan träden där Hans-Ove småjoggade fram samtidigt som han nynnade på signaturmelodin till ”Hylands hörna”. Han hade satt på sig torra kläder och värmt sig med en varm kopp kaffekask så nu kände han hur kroppen började vakna till igen efter några bistra nattimmar. Han njöt av den glesa granskogen och blåbärsmattan som vaknade till under hans fötter och han kastade en snabb blick på kompassen, planka såklart, för att ha koll på kursen mot nästa mästerverk på hans egen 10milaresa.

Han velade lite om på vilken plats han skulle förverkliga sträckans dåd men fastnade snart för ett rådjursstråk där löparna kom direkt efter den 4:e kontrollen. Han stod lutade mot en sten som med gotländska mått hade varit redovisad som gigantisk men här i Roslagen men nöd och näppe kommit med på kartan. Hans-Ove spanade efter någon som borde haft vett att stanna hemma framför Bingolotto och väntan blev inte lång. I mesig takt kom en rundlätt löpare i lite för liten nylonblus. ”Ordet kassler hade kunnat varit tryckt på den tröjan” tänkte Hans-Ove och skakade loss lite stelhet i sina armar.

Mannen som kom gubblufsande hade en överkompenserande monsterlampa på huvudet och mjölksyra ända upp i mungiporna. ”Inte ett enda rätt” sa Hans-Ove högt samtidigt som han satte krokben på löparen som stapplade till häftigt och ramlade till marken. Innan mannen hunnit resa sig upp satte Hans-Ove sig på honom och höll fast hans armar.

Hans-Ove släppte ena armen och famlade efter sin kniv men i samma sekund började löparen kämpa emot och vred sig ihärdigt för att komma loss samtidigt som han svor och skrek högt. Hans-Ove som fått upp kniven började hugga intensivt mot mannens hals och bröstkorg. Mannen fortsatte att slåss för sitt liv och försökte slå bort kniven men hugg efter hugg träffade och det skapades en blöt och stänkande ljudbild i samklang med dom två männens häftiga flåsande. Efter 20, eller om det var 30, hugg låg mannen stilla och den annars så vita framsidan på Nydalens tävlingsblus var mörkröd på gränsen till svart. Hans-Ove reste sig upp och andades häftigt både av ansträngning och upphetsning.

”Nu kan inga oljemiljoner i världen hjälpa dig längre” sa han och sparkade hårt en gång på den livlösa kroppen innan han torkade av sina blodiga händer mot mossan på marken.

10milamorden Str 5

Sträcka 5 – 10,2 km

Löparen från Stockholmsklubben började få krampkänning och befarade att de sista 3 km skulle bli slitsamma. Han var verkligen inte tränad för en lång nattsträcka men vad fick man inte utstå när UK tog ut lagen och i hans fall baserat på meriter från tidigt 2000-tal. Då, för 10-15 år sedan, hade han varit vältränad och klubbens säkraste kavlelöpare under många framgångsrika år men nu hade långa arbetsdagar, en slitsam skilsmässa och en eskalerande kärlek för öl och whiskey lagt på kilon i en oroväckande takt.

In mot den 12:e kontrollen, som var en liten sten, syntes inga andra lampor till vilket bara var skönt. Han hade inte missat något ännu men med den farten han höll var orienteringen det minsta problemet. Nu för tiden ville han inte ha sällskap och bli påmind om sin fysiska status. Han gjorde inga större ansträngningar för att hålla en hög fart utan vek ner sig mentalt och bara genomförde varje steg som om det vore en raskare promenad på väg till systembolaget.

Han hörde några grenar brytas till höger om sig i ett grönområde men såg ingen lampa. Förmodligen något stressat rådjur som inte heller ville vara här ute tänkte han och vecklade ut kartan för att memorera kodsiffran han snart skulle stämpla vid. Plötsligt hörde han steg bakom sig. Han kunde inte se ljuset av någon lampa fladdra runt fötterna så han stannade till och vände sig om.

Ett hårt slag träffar honom rakt i ansiktet och känner hur tänderna går sönder samtidigt som han faller handlöst bakåt. Han slår bakhuvudet hårt i backen samtidigt som lampan flyger av och landar i vitmossan bredvid honom intensivt lysandes mot hans omtumlade och sönderslagna ansikte. Han hinner varken känna smärta eller skräck innan två händer tar tag runt hans hals och trycker hårt. Hans redan trötta lungor stryps på lufttillförsel. All energi rinner ur honom samtidigt som han tänker

”Det här händer inte. Det här händer inte”.

Ett ansikte lutar sig fram över honom och han ser som i ett töcken sin klubbkamrat Hans-Ove.

Sen blir allt svart.

10milamorden Str 4

Sträcka 4 – 17,5 km

Långa natten. Mytomspunnen och legendarisk. Hans-Ove hade sprungit många Långa natten under sin karriär. Hans paradgren om han fick säga så själv och det gjorde han så ofta han bara kunde och när någon orkade lyssna. Långa natten var oftast en rak sträcka så många åkte bara med de tåg som bildades. Inget eget orienterande utan bara hjärndött deltagande och total avsaknad av initiativ. Inte alls hur Hans-Ove hade tagit sig an denna sträcka då det begav sig. Han hade alltid orienterat själv varenda meter på banan och många gånger lämnat klungan för att slippa irritera sig på alla menlösa hänglöpare som borde ha hållit på med Friskis och Svettis i stället. Hans-Ove gillade inte hänglöpare. Han hatade hänglöpare. Planen för årets långa natt var att få tag på en hänglöpare. En riskfylld plan men han litade på att läget skulle dyka upp.

Drygt halva startfältet hade passerat när han såg en klunga på ca. 20 löpare komma upp över en höjdkant. De hade en kontroll 200 längre fram på den platå han befann sig. Svagt kuperad med ett antal tvåstrecksmossar var partiet just här. I slutet på klungan sladdade en löpare och de passerade precis där Hans-Ove stod. När den sista hänglöparen kom, med stelt steg och häftig andhämtning, klev han fram och tog ett rejält nacksving på löparen som inte alls hann parera attacken utan flög i en vid båge över Hans-Ove och landade mitt i en vattensjuk tvåstrecksmosse. Innan löparen, tävlandes för Attunda, hann göra något hade han satt ena knät i mannens bröst och tryckte ner ansiktet på honom med båda sina händer under vattnet. Attundalöparens lampa fortsatte att lysa under det
smutsbruna vattnet allt medan han kämpade och vred sig ihärdigt för att komma loss och upp ur vattnet för att kunna andas. Det blev en intensiv och häftig kamp mellan de två männen men Hans-Ove lyckades hålla ner mannens huvud tillräckligt länge för att krafterna skulle rinna ur honom i takt med livet. Efter ett tag slutade mannen att röra sig så Hans-Ove släppte taget och ställde sig upp.

Dyngsur och med ett leende på läpparna sa han högt ner mot mannen liggandes i tvåstrecksmossen;

”Bättre sista viloplats kan man inte önska sig.”

10milamorden Str 3

Sträcka 3 – 8,5 km

Näst sista kontrollen. Banans sista riktiga kontroll innan man rusade ner mot sista skärmen som låg ute på TC-gärdet. Här började löparna slappna av och känna vittringen av målet och växling till nästa löpare i laget. En bra plats att dö på tyckte Hans-Ove. Det var brant ut från kontrollen och klapperstenar täckte marken. Inga problem för en rutinerad skogslöpare som Hans-Ove men amatörer hade inget på sånt här underlag att göra. Speakern hördes tydligt och just nu rapporterade de att lagen som kom in på tredje sträckan slogs om placeringarna 100 och uppåt. Hans-Ove stod precis nedanför kontrollen och gjorde några knäböjningar för att mjuka upp sina stela knän. Han var beredd.

En lampa kom in mot kontrollen och stämplade. Löparen tog en titt på kartan och trippade försiktigt ut på det steniga underlaget och i samma ögonblick gav Hans-Ove honom en kraftig knuff i ryggen vilket gjorde att han störtade med huvudet före ner i den steniga sluttningen. Mannen skrek till högt av smärta och blev liggande. Hans-Ove trippade snabbt efter och böjde sig ner över honom. En lampa lyste plötsligt upp Hans-Ove och mannen som låg i stenskravlet och en röst frågade.

”Hur gick det? Har han gjort illa sig?”

”Han verkar ha klarat sig, spring du så tar jag hand om honom”

Löparen som frågat sprang vidare ner mot TC och lämnade Hans-Ove och mannen kvar i stenskravlet.

”Hallå, hur är det, har du ont någonstans?”

Hans-Ove lät inte mannen, som börjar röra lite på sig, svara innan han snabbt plockade upp en rejäl sten och slog den hårt i mannens huvud. Ett slag, blod och sen tystnad. Eftersom han förstod att det kunde komma flera löpare vilken sekund som helst tog han tag i mannens ben och drog honom snabbt åt sidan. En bit bort lät han kroppen ligga och han rafsade åt sig lite sly och ris från en hög i närheten som han täckte kroppen med. Han gick sakta tillbaka samma väg och det enda som syntes på platsen var ett blodigt spår på stenarna där han dragit kroppen. Dom mörka fläckarna kunde dock lika gärna vara hederlig svensk mylla så han vandrade sakta ner mot TC.

”Läge för lite nattmat” tänkte Hans-Ove.

10milamorden Str 2

Sträcka 2 – 11,5 km

Kontroll 11 låg på en skråsluttning halvvägs in på sträckan. Löparna kom snett ner mot kontrollen för att sen försvinna vidare mot en stor myr. Hans-Ove hade på väg fram till denna kontroll plockat på sig en grov och hård tallgren som han skalat av lite grenstumpar på och provslog intensivt i luften framför sig medan han inväntade nästa ensamma löpare. Han behövde inte vänta länge. En lampa närmade sig Hans-Ove i plågsamt lågt tempo. Han fnös och stegade bestämt rakt mot löparen och med enorm kraft slog han allt han orkade mot lampan. Det krasade till högt när löparens pannlampa krossades tillsammans med skallen innanför. Mannen stöp ljudlöst och blev liggande på marken bredvid Hans-Ove. Utan att blinka sopade han på med ytterligare fyra hårda slag allt vad han orkade mot mannens huvud. Det klafsiga ljudet från slagen var det enda som hördes samtidigt som blodet stänkte åt alla håll. Hans-Ove släckte sin egen lampa och stod tyst och hämtade andan.

Ett par lampor syntes plötsligt uppe på bergskanten så han tog snabbt mannen under armarna och drog kroppen ner mot myren i en annan vinkel mot vad löparna skulle springa vidare. Mannens skalle, som var rejält sönderslaget, blodade ner Hans-Oves träningsjacka men det var inget som han brydde sig om.

”Lite blod har inget dött av. Ja förutom du då” viskade Hans-Ove till sig själv och mannen i sin famn.

Nere vid myrkanten placerade han kroppen sittandes med ryggen lutad mot en ståtlig tall.

”Vänta bara tills gryningen kommer. Den här utsikten kan man inte köpa för pengar”

Han gav mannen en sista blick innan han själv stegade ut i myren.

10milamorden Str 1

Sträcka 1 – 11,2 km

Hans-Ove stod och betraktade pannlampor passera förbi ett hundratal meter bort. Klockan var 21:30 en lördagskväll och ljuset i den svarta skogen tillhörde startlöparna på 10mila. Täten hade passerat för en bra stund sedan vid den 3:e kontrollen så det började bli glest med löpare. De otränade och orienteringssvaga var på väg in mot den lilla sänkan. Eftersläntrarna. Bottenskrapet. ”Varför är de ens här” tänkte han.

Hans-Ove drog sig lite närmar kontrollen men stannade till en bit ifrån. Väntade tålmodigt och tyst. Hans egen lampa var släckt. En halogenlampa från 1984. I den hade han inte 10W+20W som var brukligt utan två stycken 10W. Mer än 10W behöver man inte tyckte Hans-Ove och allt ljus mer än så var pärlor för svin och förstörde mer än det gav tillbaka. Ljus i natten ska inte förstöra natten som alla nya monsterlampor gör. Han hatade lamputvecklingen som inte längre hade några begränsningar. ”Satans IOF, SOFT, Mullemaffian och allt vad de nu heter” muttrade Hans-Ove i den kylslagna majkvällen.

Det blev mörkt och tyst i skogen och inga fler löpare syntes i natten. Hans-Ove drog sig ännu närmare kontrollen där han stannade till och väntade. ”Snart” tänkte han. En lampa fladdrade plötsligt till längs med en höjdkant en bit bort. Den kom in från helt fel håll. ”Klåpare” sa han högt till sig själv och började gräva runt i sin ryggsäck.

Löparen kom in mot kontrollen mer promenerande än springande. Just som han skulle stämpla tände Hans-Ove sin lampa och sa högt.

”Det här är inte din sport direkt va?”

Mannen, från Tibro OK, tittade förvånat upp mot den gulbleka lampan som lös in i hans ansikte. Han skulle just fråga vad som menades med det påståendet när han fick flera hårda slag i magen. Han stapplade bakåt några steg. Först förstod mannen inte vad som hänt men lika snabbt kom en brinnande smärta i magen. Han tittade ner och såg något mörkt svart välla fram mellan händerna som han höll på sin mage. Mannen satte sig ner på knä och tittade upp mot lampan som fortfarande lös in i hans ansikte.

”Ahh.. vad gör du?” stönade den förvånade och smått panikslagna mannen.

”Morakniv. 99,90 från Clas Ohlson. Prisvärt” svarade Hans-Ove.

Mannen andades stötvis och hans ögon började fladdra. Hans-Ove stod tyst och tittade på när mannen tystnade och föll raklång med ansiktet ner i backen. Sen blev det tyst vid kontroll 3. Hans-Ove tog tag i Tibrolöparens ben och började dra bort kroppen från kontrollen. Han släpade kroppen ett 50-tal meter där han klämde in den mellan två stora stenblock. Han betraktade oberörd sitt verk samtidigt som han torkade av blodet från kniven på Tibrolöparens smaklöst opassande tajts. Efter en stund tittade han till på sin karta och började gå vidare norrut i natten.