Hur jag hamnade här? Liggandes i en säng insvept i ett urtvättat grått lakan. Kan mycket väl ha varit vitt en gång i tiden. Fyra flagnande väggar omringar sängen i stål jag befinner mig i. Ett fönster med frostat glas och en ståldörr med titthål beskådar mig klaustrofobiskt. En tavelram utan tavla hänger snett på ena väggen. På andra väggen en klocka utan visare och i taket tre gulnande ljusrör. Två lyser medan det tredje blinkar i otakt. I ena hörnet av golvet står två slitna träskor. Båda är vänsterskor. Jag är fastspänd. Både armar och ben sitter fast med slitna bruna läderremmar. Hårt. Tittar på mina armar som är mjölkvita och jag noterar blodiga märken i armvecken. Paniken i mig gör att jag skakar. Försöker rycka loss armar och ben men det är tröstlöst. Jag stirrar upp i taket och försöker få ordning på mina tankar. Vad har hänt? Varför minns jag ingenting? Vem är jag? Var är jag? Allt är svart. Jag blundar och hoppas att jag drömmer.
Jag minns inte
Var jag kommer ifrån? Försöker hitta något minne men allt är tomt. Vem var jag som barn? Hade jag en röd brandbil eller ett tilltufsat gosedjur som favoritleksak? Åt jag pannkakor vid ett köksbord med blommig vaxduk? Hade jag några vänner och gick det bra för mig i skolan? Skrattade jag mer än jag grät? Söker febrilt efter bilder på mig själv som barn inombords men jag kommer upp tomhänt. Brukade min mamma säga att hon älskar mig när jag gick till skolan och lyfte pappa upp mig högt över sitt huvud och låtsades tappa mig när han kom hem från jobbet? Ingenting känns bekant. Har jag ens existerat?
Jag minns inte
Hur mitt liv har varit? Har jag en familj och var är de nu? Saknar dem mig? Var jag lycklig? Jobbade jag som bankdirektör eller sopåkare? Får ångest över tanken på vem jag kan ha varit. Letar vidare. Hade jag någon flickvän? Tyckte hon om mig lika mycket som jag tyckte om henne och brukade jag lukta på hennes hår när hon sov bredvid mig? Gick jag ut med vänner för att titta på fotboll och dricka öl eller var jag ensam? Vad drömde jag om på nätterna och vem drömde jag om att vara på dagen? Jag söker intensivt efter minnen men dom är lika flyktiga som en dimslöja över en höstblank Norrlandsgöl. Jag vet inte vem jag har varit. Vem jag är.
Jag minns inte
Hur länge jag varit vaken? Timmar? Dagar? Veckor? Känner mig som en guldfisk där allt som sker tynar bort lika fort som det händer. Försöker röra på tårna som är gömda under lakanet men har ingen kontroll över min kropp. Jag är bara ett minneslöst huvud som ligger fastspänt i ett rum utan svar. Om man inte kan komma ihåg någonting av sig själv finns det något att sakna? Jag börjar räkna sekunder för att få grepp om tiden som rinner iväg. Tappar bort mig hela tiden och får börja om. Igen och igen. Jag stirrar mot dörren och titthålet. Är det någon på andra sidan? Jag försöker lyssna om jag kan höra något ljud men det är tyst. Onaturligt tyst. Jag väntar. På vad vet jag inte.
Plötsligt öppnas dörren. Sakta. I dörröppningen står en man och tittar på mig. Han är i övre medelåldern och har mörkt hår med gråa stänk vid tinningarna. Mannen säger ingenting utan står helt stilla. Han har vit rock, ett par svarta manchesterbyxor och träskor på sig. Jag kan inte se om det är två högerskor. På sina händer har han svarta läderhandskar och i ena handen håller han en onaturligt stor spruta. Jag känner hur mina nackhår reser sig och svett börjar tränga fram i pannan. Jag sluta andas av skräcken som rusar genom min kropp. Ett vagt minne kommer krypande till mig. Känslan blir starkare och starkare. Mer av olust än tillfredställelse på ett intensivt och obehagligt sätt. Plötsligt är det något som klickar i huvudet. Min hjärna fylls upp av minnen som ett skummande ölglas.
Det är jag själv som står i dörren.
Jag skriker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar