”Ingvar, vad sägs om att vi tar en promenad ner till korvkiosken istället? En mosbricka med pucko är vad vi behöver för att orka med den här söckendagen”
Ingvar, som hade fastnat med blicken på en tavla föreställande en uselt målad tjäder, svarade apatiskt.
”Du och din jäkla mosbricka. Hade Jag inte känt dig i hela mitt liv hade jag tryckt den här skitmaten i ansiktet på dig. Du vet mycket väl att vi inte får lämna området.”
Bertil och Ingvar satt långt in i hörnet av matsalen på ålderdomshemmet. Samma hörnplats som de hade suttit på i skolan, för en evighet sedan, då de träffades och blev bästa vänner för livet. På den tiden skoltrötta rebeller som sedan dess följt varandra i vått och många gånger ännu blötare. BFF som ungarna idag hade sagt men det uttrycket kände såklart inte dessa två gubbar till.
Föreståndarinnan Gunlög närmade sig deras bord med sedvanligt irriterad blick. Hon var inte Bertil och Ingvars bäst vän om man uttrycker sig milt. En riktig ragata om man var frispråkig helt enkelt. Och det var Bertil.
”Men se här! Vår alldeles egen obersturmbannführer förärar oss ett besök. Vem står på gaslistan idag tro?”
”Dina sarkasmer har du inget för där du sitter Bertil. Är det något fel på maten i dag igen eller?” svarade Gunlög.
”Nej, nej. Kulinariska rätter som det här oidentifierbara är precis vad vi alla behöver för att kämpa mot demens och självmordstankar.”
”Om det inte duger är det bara att gå tillbaka till ditt rum. Du behöver heller inte besöka TV-rummet idag. Det är ingen som vill ha sura gamla gubbar som dig närvarande. Uppfattat?”
”Jawohl mein führer” sa Bertil och sträckte lite extra på den ack så slitna ryggen.
Gunlög suckade och gick mot utgången för att ta en cigarett. Hon hatade sitt jobb nästan lika mycket som sitt liv. Ett dött äktenskap, bortskämda barn och en tappad livsgnista var hennes existens. Cigaretter och vin var det enda som höll henna vid någotsånär liv. Hon var trött på sina kollegor. Trött på alla gamlingar som hon måste ta hand om och ta massa skit av. Bertil var kanske värst på skitfronten men absolut inte ensam. Dementa gamlingar kan vara riktigt jävliga. Kanske hatade hon platsen så mycket för att hon själv bara var 10-15 år bort från att själv sitta här som intagen istället för vårdare. Tanken skrämde henne mer än döden.
När hon kom in igen stod Bertil och Ingvar i tv-rummet och spelade luftpingis till några andra gamlingars förtjusning. Det hade funnits ett pingisbord på ålderdomshemmet Gröna stugan tidigare men när det gick sönder ville inte ledningen lägga pengar på ett nytt. Detta hade retat upp Bertil och Ingvar enormt eftersom de hade nyttjat pingisbordet dagligen. Nu fick ju inte ledningen ta deras ilska utan det var som med allt i livet personalen på golvet som får den smällen. Men gissningsvis tog ledningen ut en fet bonus varje år tack vare det bortrationaliserade pingisbordet och andra bekvämligheter som försvunnit samma väg. Så kul för dom tänkte hon bittert och gick in i tv-rummet.
”Bertil! Sa jag inte till dig att du inte var välkommen i tv-rummet idag?”
”Vänta lite nu Frau Gunlaug. Det står 2-2 i skiljeset och som du märker är publiken i extas. Inte kan vi bryta matchen nu. Dessutom får vinnaren en mosbricka med pucko så mycket står på spel.”
”NU BERTIL! Annars tar vi bort din tv från ditt rum också”
Bertil stannade upp mitt i sin serve och la ifrån sig boll och pingisracket på en stol. Eller han låtsades lägga bort för i verkligheten hade han ju varken racket eller boll. Sen satte han sig ner i soffan mellan två tanter. Britt-Marie och Marianne. De hade nog sett rätt bra ut för 50 år sedan tänkte Bertil men visste att i hans ålder kan man inte vara knusslig. Han la sina armar runt de båda damerna och sa högt till Gunlög.
”Nu är det så att mina tjejer inte vill att jag lämnar tv-rummet. Deras tråkiga tillvaro på den här sista utposten förgylls bara av min fysiska närvaro, eller hur älsklingar?”
Britt-Marie och Marianne fnissade högt och nickade intensivt samtidigt som de tryckte sig mot Bertil. Gunlög tittade tyst och uppgivet på Bertil samtidigt som hon funderade på att vika ner sig i konflikten med Bertil. Ännu en gång i ordningen ska sägas men den här gången hade hon nått en gräns.
”OK Bertil! Du får som du vill. TV-rummet är ditt hela kvällen men bara du får vara här.” sa hon högt.
Hon motade ut alla gubbar och tanter i korridoren utanför så att endast Bertil satt kvar i rummet. Sen stängde Gunlög av tv:n och stoppade fjärrkontrollen i fickan. När hon gick ut ur rummet stängde hon dörren och låste den efter sig.
Bertil satt tyst och ensam kvar i tv-rummet. Han log lite för sig själv och kände en viss glädje över Gunlögs aktion. Även om de inte var bästa vänner, långt därifrån, hade han ändå en viss respekt för henne. Han lade sig ner på den hårda soffan och började planera motdrag. Det är en dag imorgon också tänkte han och önskade bara att han hade haft en mosbricka med pucko som sällskap den här kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar