Kvinnan på perrongen

Hemfosa måste vara Stockholms tröttaste pendeltågsstation, tänkte Sofie där hon stod och frös strax före sju en bister höstmorgon. Stationen var utslängd mitt i ingenstans bland skog och mörker. En normal vardag hade det varit ett tiotal likasinnade som stod och väntade på nästa tåg men den här morgonen var det onaturligt tomt. Förutom Sofie var det bara en svartklädd man med huvtröja på perrongen. Han stod en bit längre bort och stirrade tomt ut mot en slyig skogskant.

Hon längtade in i värmen på tåget. Att få stänga ögonen en stund innan hon behövde kliva in på jobbet. Ett jobb som hon trodde skulle bli den bästa upplevelsen i livet men som senare visade sig vara ett helvete på jorden. Fem års utbildning på högskolan hade gett henne ett drömjobb som marknadsassistent på ett av stans största reklamföretag. Vilket för Sofie under ett år hade inneburit kaffekokande och kopierande av papper till en chef som aldrig tilltalade henne vid namn. Ett svin till chef helt enkelt och hon våndades varje dag hon kom till kontoret. 

Äntligen kom pendeltåget svepande fram längs perrongen. Tåget stannade dock inte in utan körde bara vidare. Sofie såg häpet mot bakändan på sista vagnen. Det hade varit folk i tåget så det borde ha stannat. Märkligt. Hon suckade djupt och drog jackan lite tätare runt halsen. Det skulle bli en sån dag tänkte hon och längtade hem till sängen. Kanske man skulle sjukskriva sig. Öppna en flaska vin och titta på Netflix. Eller skriva en avskedsansökan. 

Fortfarande var det bara Sofie och den svartklädda mannen på perrongen. Hon spanade bort mot stationshuset men det var tomt även där inne. En liten obehagskänsla spred sig i henne. Fem minuter till nästa tåg lös det på informationstavlan. Fem minuter som kröp fram på den ödsliga perrongen där inga andra människor dök upp vilket förbryllade Sofie. Till slut såg hon äntligen ljuset från pendeltåget mellan träden. Tåget kom närmare och hon klev fram mot perrongkanten för att snabbt få komma in i värmen. Sitta bredvid människor. Vanliga människor, som hon, på väg till en grå vardag.

Även detta tåg körde snabbt förbi stationen utan att stanna. Sofie trodde knappt sina ögon. Hon vände sig mot den svartklädda mannen. Han stod nu vänd mot henne. Helt stilla men för långt bort för att hon skulle se hans ansikte. Stressad vände hon sig om och gick mot stationshuset. När hon kom fram för att öppna dörren var den låst. Sofie ryckte flera gånger i handtaget utan att dörren öppnades. Hon tittade över axeln där den svartklädda mannen nu hade kommit närmare. Hon ryckte en gång till i dörrhandtaget. Förgäves. Hon tittade in genom glasdörrarna men stationshuset var tomt. Inte ens spärrvakten satt kvar på sin plats.

Hemfosa måste vara Stockholms tröttaste pendeltågsstation, tänkte Sofie där hon stod och frös strax före sju en bister höstmorgon. Stationen var utslängd mitt i ingenstans bland skog och mörker. En normal vardag hade det varit ett tiotal likasinnade som stod och väntade på nästa tåg men den här morgonen var det onaturligt tomt. Förutom Sofie var det bara en svartklädd man med huvtröja på perrongen. Han stod en bit längre bort och stirrade tomt ut mot en slyig skogskant.

Hon längtade in i värmen på tåget. Att få stänga ögonen en stund innan hon behövde kliva in på jobbet. Ett jobb som hon trodde skulle bli den bästa upplevelsen i livet men som senare visade sig vara ett helvete på jorden. Fem års utbildning på högskolan hade gett henne ett drömjobb som marknadsassistent på ett av stans största reklamföretag. Vilket för Sofie under ett år hade inneburit kaffekokande och kopierande av papper till en chef som aldrig tilltalade henne vid namn. Ett svin till chef helt enkelt och hon våndades varje dag hon kom till kontoret.

Äntligen kom pendeltåget svepande fram längs perrongen. Tåget stannade dock inte in utan körde bara vidare. Sofie såg häpet mot bakändan på sista vagnen. Det hade varit folk i tåget så det borde ha stannat. Märkligt. Hon suckade djupt och drog jackan lite tätare runt halsen. Det skulle bli en sån dag tänkte hon och längtade hem till sängen. Kanske man skulle sjukskriva sig. Öppna en flaska vin och titta på Netflix. Eller skriva en avskedsansökan. 

Fortfarande var det bara Sofie och den svartklädda mannen på perrongen. Hon spanade bort mot stationshuset men det var tomt även där inne. En liten obehagskänsla spred sig i henne. Fem minuter till nästa tåg lös det på informationstavlan. Fem minuter som kröp fram på den ödsliga perrongen där inga andra människor dök upp vilket förbryllade Sofie. Till slut såg hon äntligen ljuset från pendeltåget mellan träden. Tåget kom närmare och hon klev fram mot perrongkanten för att snabbt få komma in i värmen. Sitta bredvid människor. Vanliga människor, som hon, på väg till en grå vardag.

Även detta tåg körde snabbt förbi stationen utan att stanna. Sofie trodde knappt sina ögon. Hon vände sig mot den svartklädda mannen. Han stod nu vänd mot henne. Helt stilla men för långt bort för att hon skulle se hans ansikte. Stressad vände hon sig om och gick mot stationshuset. När hon kom fram för att öppna dörren var den låst. Sofie ryckte flera gånger i handtaget utan att dörren öppnades. Hon tittade över axeln där den svartklädda mannen nu hade kommit närmare. Hon ryckte en gång till i dörrhandtaget. Förgäves. Hon tittade in genom glasdörrarna men stationshuset var tomt. Inte ens spärrvakten satt kvar på sin plats.

Plötsligt släcktes belysningen i stationshuset. Det blev svart och öde där inne. Sofie kände att magen drog ihop sig till en sten och hon vände sig ännu en gång om. Den svartklädda mannen var nu bara 50 meter ifrån henne och nu såg hon hans kalla tomma blick som stirrade tillbaka. Paniken sköljde över henne och hon såg sig hastigt omkring för att se om det fanns någon i närheten av stationen, men Hemfosa var ensligt och folktomt. Sofie gick mot perrongkanten samtidigt som hon såg den svartklädda mannen röra sig i hennes riktning.

Utan att hon själv nästan hann ta beslutet hoppade hon hastigt ner från perrongen och började springa bort längs med spåret. Hjärtat dunkade i hennes bröst och hon hade ett skrik i halsgropen. Hon hade helt fel skor för att springa på den grovt krossade stenen men hon hade bara en tanke i huvudet. SPRING! Sofie ville bara bort från den mardröm hon hamnat i.

Efter ett hundratal meter vände hon sig om och såg att den svartklädda mannen jagade henne med en klart högre fart. Sofie andades häftigt men fick knappt ner någon luft i lungorna. Låren brände och hon tittade desperat efter en väg bort från spårområdet. Det var stängsel på båda sidor så långt hon kunde se. Hon kände plötsligt en skräckinjagande känsla i kroppen att Hemfosa skulle bli hennes slutstation. Plötsligt såg hon ett hål i stängslet. Sofie genade över spåren för att komma dit och kände en liten förhoppning samtidigt som hon ökade farten. Hon vågade inte vända sig om utan kom fram till hålet i stängslet och trycket sig igenom. Det tog det tvärstopp. Jackan hade fastnat i stängslet. Hur hon än slet och drog satt hon och jackan obönhörligt fast. Hon försökte skrika på hjälp men hade så akut andnöd att det bara blev ett halvhjärtat jämrande

All energi rann ur henne. Hon blundade hårt och viskade tyst för sig själv.  Det här händer inte. Det här händer inte. Sofie hörde steg bakom sig samtidigt som hennes ögon fylldes med tårar.

Sen kände hon två händer runt sin hals