10milamorden Str 4

Sträcka 4 – 17,5 km

Långa natten. Mytomspunnen och legendarisk. Hans-Ove hade sprungit många Långa natten under sin karriär. Hans paradgren om han fick säga så själv och det gjorde han så ofta han bara kunde och när någon orkade lyssna. Långa natten var oftast en rak sträcka så många åkte bara med de tåg som bildades. Inget eget orienterande utan bara hjärndött deltagande och total avsaknad av initiativ. Inte alls hur Hans-Ove hade tagit sig an denna sträcka då det begav sig. Han hade alltid orienterat själv varenda meter på banan och många gånger lämnat klungan för att slippa irritera sig på alla menlösa hänglöpare som borde ha hållit på med Friskis och Svettis i stället. Hans-Ove gillade inte hänglöpare. Han hatade hänglöpare. Planen för årets långa natt var att få tag på en hänglöpare. En riskfylld plan men han litade på att läget skulle dyka upp.

Drygt halva startfältet hade passerat när han såg en klunga på ca. 20 löpare komma upp över en höjdkant. De hade en kontroll 200 längre fram på den platå han befann sig. Svagt kuperad med ett antal tvåstrecksmossar var partiet just här. I slutet på klungan sladdade en löpare och de passerade precis där Hans-Ove stod. När den sista hänglöparen kom, med stelt steg och häftig andhämtning, klev han fram och tog ett rejält nacksving på löparen som inte alls hann parera attacken utan flög i en vid båge över Hans-Ove och landade mitt i en vattensjuk tvåstrecksmosse. Innan löparen, tävlandes för Attunda, hann göra något hade han satt ena knät i mannens bröst och tryckte ner ansiktet på honom med båda sina händer under vattnet. Attundalöparens lampa fortsatte att lysa under det
smutsbruna vattnet allt medan han kämpade och vred sig ihärdigt för att komma loss och upp ur vattnet för att kunna andas. Det blev en intensiv och häftig kamp mellan de två männen men Hans-Ove lyckades hålla ner mannens huvud tillräckligt länge för att krafterna skulle rinna ur honom i takt med livet. Efter ett tag slutade mannen att röra sig så Hans-Ove släppte taget och ställde sig upp.

Dyngsur och med ett leende på läpparna sa han högt ner mot mannen liggandes i tvåstrecksmossen;

”Bättre sista viloplats kan man inte önska sig.”