10milamorden Str 9

Sträcka 9 – 13,7 km

En 10mila-morgon med grus i ögonen och ofräsch smak i munnen var inte något nytt för Hans-Ove men denna gång kände han även att kroppen höll på väg att ge upp. Nattens alla eskapader hade tärt på honom och energidepåerna var på upphällningen. Han stretchade lite lätt och lät den bleka morgonsolen värma hans orakade ansikte. Planen för sträcka 9 var ganska planlös. Han väntade vid den 3:e kontrollen på någon som såg ut att bomma sankmarken som låg vackert inbäddade i en flack sänka . Första löpare som vanhelgar denna läckerbit får betala priset tänkte Hans-Ove.

Det var fortfarande bra lag, med bra löpare, som kom förbi och det var om inte klockrena spikar så illa fall dugliga kontrolltagningar. Inte lika vackert och distinkt som Arto Rautiainen hade kommit in mot kontrollerna på den tiden det begav sig. Han körde alltid med löst startkort och enhandsstämpling. ”Jävla legend han var Arto” mindes Hans-Ove. Men väntan blev inte längre än vad hans trötta tålamod stod ut med. Hans-Ove såg på långt håll att det skulle barka snett och han rörde sig förbi kontrollen ner i ett grönområde där han beräknade att löparen skulle
komma efter en onödig kontrollsväng. Väntan blev lång och irritationen steg i Hans-Ove. Han skrek högt till alla och ingen;

”Inkompetenta orienterare är något SOFT borde jobba hårdare mot istället för att älta färgskalor och trivselregler på varenda jävla möte”.

När snedspringaren väl dök upp, precis där Hans-Ove förutspått, mötte han upp med en hård spark i magen. De blåa kompassrosenskorna tog luften ur löparen och han följde upp med att börja slå honom hårt i ansiktet. Igen och igen och igen. Mannen föll ner på marken med Hans-Ove ovanpå sig och det enda som hördes var ljudet av knytnävar som landade hårt i offrets ansikte. Blodet stänkte på marken och upp över Hans-Ove. Efter en lång stund slutade han att slå och satt med kraftig andhämtning och tittade ner på det blodiga köttstycke som bara för en minut sedan varit ett inte helt oattraktivt ansikte.

”För Arto” viskade Hans-Ove tyst och slickade av sina blodiga fingrar.