Den här dagen, som alla andra dagar, var han inne på COOP efter jobbet för att handla. Falukorv och makaroner. Det hade han ätit varje tisdag i hela sitt liv. Till och med om det var julafton. Karl gillade rutiner. Och falukorv. När han stod i kön till kassan hade han en man framför sig. Ungefär i hans ålder men ändå väldigt olik. Hawaiiskjorta i kombination med ett par gröna manchesterbyxor och det skar sig tyckte Karl som ruskade på huvudet. Mannen såg detta i ögonvrån och vände sig hastigt mot Karl.
”Hallå! Simon är jag och inte ska du stå här och ruska på skallen med så fin falukorv i korgen”
Karl blev så häpen att han inte fick fram något svar.
”Talför är du inte men det är bra för jag kan prata för båda. Makaroner till det. Jo jag tackar jag. Sånt gillar Simon ska du veta.”
Det blev mannens tur att betala så Karl kunde andas ut och han stirrade ner i golvet för att inte behöva ha mer kontakt. När det blev Karls tur i kassan såg han att han mannen hängde kvar vid utgången spejandes i hans riktning. Karl drog ut på packandet av varorna men till slut var han tvungen att börja gå mot utgången. Han såg inte mannen, som hade kallat sig Simon, och andades ut av lättnad. Karl gillade inte att konversera med människor. Karl gillade ensamhet och tystnad.
När han stod och låste upp bilen hörde han steg bakom sig.
”Falukorv är mat för kungar men det vore synd om det var så för då skulle du inte få äta av den. Kanske inte jag heller även om jag är mer kung än den där riktiga kungen vi har. Det är ingen falukorvskung det inte. Tragisk figur. Nåja. Får man skjuts, annars måste den här kungen gå hem?”
Karl visste inte vad han skulle säga. Han ville absolut inte ge mannen skjuts men samtidigt var han konflikträdd. Karl tvekade och blundade hårt samtidigt som han hörde mannen öppna dörren på bilen.
”Härligt! Jag älskar vänliga människor. Nu åker vi hem till dig och äter falukorv.” Och med dom orden hoppade mannen in i Karls bil.
Så nu satt Karl i sin bil tillsammans med mannen, som kallade sig Simon, på väg hem för att äta falukorv. Karl hade inte haft en matgäst på 30 år och om sanningen ska fram hade det inte varit någon person inne i Karls hus sedan föräldrarna gick bort. Inte ens en dammsugarförsäljare hade lyckats peta in en fot i huset. Karl kände sig kallsvettig och helt tom inombords. Hur skulle han ta sig ur den här knipan?
”STOPP!” skrek Simon och Karl tvärbromsade av ren skräck. Bilen stod nu stilla mitt i vägen och Karl vände sig mot Simon förvånat.
”Loppis! Jag älskar Loppis!” Simon pekade på en skylt vid vägkanten.
[Gunsans Loppis. Allt du inte visste du behövde och några saker du inte behöver]
Karl tittade skeptiskt på Simon.
”Jag måste nog åka hem nu. Jag kan släppa av dig här.”
”Trams! Vad har du bråttom hem till?
Falukorven reder inte sig själv och ännu godare kommer den att bli om vi väntar lite. Sväng in här nu för vem vet vilka skatter som väntar på oss i den där ladan.”
Karl vågade inte motsätta sig Simon utan körde in på en gårdsplan där ett litet boningshus låg i skuggan av en gigantisk lada. På ladugårdsväggen hängde en hemsnickrad skylt på snedden. [Gunsans Loppis]. Karl tyckte det såg oerhört skabbigt ut och stannade tveksam kvar i bilen när Simon hoppade ut ivrig som en iller på jakt efter ett byte. Simon försvann in i ladan allt medan Karl satt och funderade på om han inte bara skulle starta bilen och snabbt köra därifrån.
Med en suck klev Karl ur bilen och släntrade sakta in på Gunsans loppis. Där inne möttes han av prylar från golv till tak på hyllor som mest kändes utslängda utan ordning och tanke. Karl gillade inte oordning. Framförallt inte skräp i oordning. Långt in i ladan hörde han Simons exalterade röst skrika på honom.
”Karl min bästa vän, kom hit fort!”
Simon stod och väntade med det största leendet man kan tänka sig. Karl som aldrig hade haft någon vän i livet funderade på om att vara vän med Simon kanske inte var den bästa personen att prova på den saken med.
”Spana in den här hembränningsapparaten. Den måste du köpa.”
Karl tittade chockat på Simon som stod och smekte en stor koppartunna med rör och slangar som hängde ut från den.
"Men, men, Jag dricker ju inte alkohol.”
”Vadå inte dricker alkohol? Är du religiös eller? Förresten är det på tiden att du börjar dricka nu för Simon är minsann inte vän med någon tråkig nykterist och så är det med det.”
Medan Karl försökte greppa allt som hände började Simon diskutera priset på hembränningsapparaten med en äldre tant som dykt upp mitt i allt. Förmodligen Gunsan tänkte Karl och gav upp alla inre tankar på att komma ur den här knipan.
”TAGET!”, skrek Simon och började återigen krama hembränningsapparaten.
”Betala Gunsan du Karl så bär jag ut vår fina apparat till bilen. Här ska kokas mäsk bästa vän.”
Så kom det sig att Karl satt i sin bil, 2500 kronor fattigare, tillsammans med Simon och en hembränningsapparat på väg hem en tisdag i maj. Är det så att jag skaffat mig en vän och blivit alkoholist nu? tänkte Karl och log för första gången på flera år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar